Förlossningsberättelse nr. 2!

Selma, som lillasyster heter, kom alltså bara några timmar senare än beräknat. Den 24:e april gick jag och hoppades att det när som helst skulle sätta igång, men känslan av att jag skulle gå långt över tiden var stark. Kanske till och med bli igångsatt.
Hade fått pyttelite rosa blodstrimmor och lite extra mycket flytning på morgonen den 24:e, kände inget annat av varken värkar eller den där känslan att det var dags. Ringde dock in till förlossningen och barnmorskan som svarade sa att det lät som att något var på gång. Nu i efterhand så tror jag det var någon form av teckenblödning/slempropp, men är lite osäker fortfarande vad de båda är och innebär haha! Fick lite svag mensvärk ett par timmar senare, dock inget anmärkningsvärt direkt.
Flera timmar senare, när jag lagt M för att sova middag och somnat själv, så vaknade jag av att jag hade lite starkare mensvärk. Allt ifrån 10 minuters mellanrum till en halvtimme. Så höll det på resten av dagen och en smula hopp tändes inom mig.  Var det snart dags trots allt?!
Minns att vi snabbt skulle till Torp för några ärenden men hann till Bauhaus och Burger King för en snabb middag, jag ville tillbaks till nena och dzedo ifall det plötsligt skulle vara dags. Ville inte behöva stressa dit och lämna av M, utan ville mysa i lugn och ro isåfall.
Så kom kvällen och jag nattade M och tänkte sova själv. Fick dock inte mycket sömn alls (eller överhuvudtaget) då värkarna började kännas mer. A kom och la sig med oss men jag fortsatte vara vaken och höll koll på klockan för att se hur täta värkarna var. De gjorde inte ont men ville ändå hålla lite koll på dem. Ungefär klockan 3 så fick jag en så konstig känsla i kroppen, som att en knapp slogs på. Det liksom klickade till med ett tryck neråt på något vis, varpå jag reste mig upp och då rann det ner för benet på mig. Vattnet gick! A var vaken och jag sa att gud, nu gick mitt vatten. Han frågade om han skulle väcka nana och dzedo men jag tyckte vi kunde avvakta och låta både dem och M sova vidare. Jag smög in på toaletten efter detta och ringde sedan förlossningen vid 3:30. Värkarna hade hunnit bli tätare och ännu lite kraftigare under tiden jag varit på toaletten men barnmorskan som svarade tyckte att jag kunde avvakta och ringa tillbaks efter 1 timme. Hon påstod att jag kunde prata fint fortfarande, först när jag inte kunde prata av värkarna skulle det vara ett bra tecken och alltså vara dags då... väldigt annorlunda tankesätt men jag tänkte visst, jag avvaktar. Ville absolut inte komma in och behöva vända hemåt igen utan bebis!
Efter det här samtalet gick allt fort, värkarna ökade i styrka och jag vankade av och an mellan köket och toaletten, ville inte lägga mig igen med risk att väcka M. När det hade gått 40 minuter kunde jag inte vänta mer utan ringde in och låtsades ha svårt att prata, ville inte behöva vänta mer för jag kände att det var dags. Jag ville in nu. Barnmorskan på telefonen sa att jag kunde komma in och jag bad A göra iordning allt och väcka nana och dzedo. A var supersnabb och hjälpte till jättebra, jag kunde slappna av när jag såg dzedo gå in och lägga sig bredvid M som fortfarande sov. Nu hade jag ordentligt ont dock, trots det kunde jag mest tänka på att jag absolut inte fick väcka M! A sprang och hämtade bilen, kom in och hjälpte mig från toaletten. Hade precis fått en riktigt stark värk och när vi gick såg jag att det hade kommit en del blod! Då började jag känna panik, dels för blodet men framför allt för att jag började känna igen värkarna. Nu började det, bebisen var på väg! Vid det här läget så hade jag bråttom, sprang ut till hissen i sovtröjan, mjukisbyxor och helt utan skor. A mötte mig när jag klev ur hissen (han hade rusat ner för trapporna och packat i väskorna i bilen) och hjälpte mig in i baksätet, där jag slängde mig ner så att jag låg på sidan. Nu började rallykörandet mot förlossningen! A fick dit oss på en kvart, från att jag hade lagt på till att vi stannade utanför dörrarna på NÄLs förlossning, och tur var det! Jag hade försökt hålla emot värkarna under bilresan men så fort vi stannade kände jag ett sånt kraftigt tryck. Min kropp reagerade automatiskt och jag kände hur jag började krysta. När A öppnade dörren för mig så bad jag honom att springa och hämta någon, bebisen var på väg ut och jag hade känt huvudet trycka på! Klockan var nog ungefär 4:30 nu. Strax därpå kom 3 barnmorskor/läkare och en av dem frågade om jag ville föda i bilen eller inne. Min första tanke var att jag inte ville förstöra bilen och även att det var kallt och allt som kunde tänkas behövas fanns därinne, så mitt val blev inne.
Läkaren svarade att de skulle försöka hinna och någon av dem sprang och hämtade en bår till mig. De flyttade över mig och vi sprang allihop in. Precis vid ingången kom en värk och läkaren stoppade in fingrarna, sa åt mig att krysta och jag gjorde mitt bästa men fick sån kramp i vänstra benet så kunde inte fortsätta trycka på när de bad mig, varpå en barnmorska fick lyfta upp mitt ben och sträcka ut det. Vi kom in, minns en hiss och att jag fick krysta ännu en gång. Sprang ut ur hissen, de fick stanna en gång till för mer krystande och sedan fort in på ett rum. När vi kom in tror jag att jag krystade en gång, sedan fick jag hålla emot och efter det ett till krystande och så var Selma ute hos oss (enligt pappret vi fick föddes hon kl. 4:45, 52 centimeter och 3698 gram) Jag tittade ner och väntade på att hon skulle börja gråta och andas luft och när det kom började jag darra så extremt, kroppen hade blivit så nerkyld av barfotaspringandet och att nästan föda ute på parkeringen.
Fick senare veta att det var väldigt fullt på förlossningen just där och då, men en av barnmorskorna sa att hon absolut skulle minnas oss och vår snabba förlossning från den kvällen.
De kom in med lite smörgåsfika, kaffe och juice och vi fick vänta kvar där en liten stund innan vi blev flyttade till BB. Fick dela rum med en annan tjej där men hon åkte hem senare samma dag. Jag önskade att få åka hem samma dag med men eftersom de hörde ett blåsljud på Selmas hjärta skulle vi få stanna kvar till läkarkontrollen dagen efter. Hålet hade växt igen då, så dagen efter fick vi komma hem. M var och hälsade på oss redan första dagen men jösses vad jag saknade henne så fort de gick. Hade nog lite svårt att njuta av Selma, trots att jag älskade henne något ofantligt så fort hon kom, eftersom min stora tjej inte var med mig.
Fick som sagt komma hem dagen efter men det gick väldigt fort alltihop och det var först när vi kom hem som jag märkte att Selma hade lite svårt att få grepp om bröstet och min mjölk hade heller inte riktigt runnit till. Så den stressen, plus förlossningsdepression och separationsångesten till M, gjorde det svårt att njuta av min familj som blivit ännu lite större. Idag så är depressionen borta, amningen funkar (pepparpeppar, Selma har hittills gått upp riktigt bra med amningen) men seperationsångesten finns kvar. Inte lika starkt som i början men jag saknar M så fort vi är ifrån varandra. Kan till och med sakna henne när jag sitter och ammar Selma och M antingen leker för sig själv eller med sin babo. Dock är jag evigt tacksam över att deras band har blivit starkare och att de funkar så fint ihop. Det behövde de båda två!

Nu är det dags för mig att sova. När dagen startar upp ska vi iväg och kolla på koutsläpp och sedan blir det kalas för ett par vänners son som fyller 2 år. Det blir förhoppningsvis massa god filippinsk mat, men vi får se. Det ska bli roligt att få ta med M nu när hon är lite större och intresserar sig för andra barn, även speciellt att få visa upp Selma. (null)
Sista bilden, innan värkarna satte igång den 24:e.
(null) (null) (null) (null)
(null)
(null)
(null)
Världens bästa storasyster!
(null)
På väg hem.
(null) (null) (null)