Förlossningsberättelse!

Sitter i soffan med en B&J-glass (cookie dough s'wich up, fantastiskt god!) och kopplar av. Maten står och puttrar på spisen och M sover sin eftermiddagslur. Därför tänkte jag passa på att skriva hur det gick till när hon föddes, känner på mig att man glömmer smådetaljer med tiden och framför allt kanske man glömmer efter att man varit med om en andra förlossning.

Melissa Smajić föddes den 12 december 2016 kl. 17:32. Hon föddes 3 dagar innan beräknat och allt gick snabbt och bra för både mig och henne.
Kvällen innan, den 11 december, satt jag och A med ett par vänner från Trollhättan som var på besök. Minns så väl att jag sa till dem att det kan hända när som helst, men att jag just då inte direkt kände något speciellt. De åkte hem runt 20-tiden och strax efter 21 gick mitt vatten. Eller det forsade inte ut så som jag hört att det kan göra, och nästan hade förväntat mig att det skulle, utan det mer rann nerför benen när jag reste mig från soffan och var på väg till toaletten. A hade åkt till en vän för att hjälpa honom med något och jag var ensam hemma just då, kände lite panik men samtidigt så uppspelt. Var det verkligen dags nu? Sökte upp numret till förlossningen och ringde in. Barnmorskan jag fick prata med sa att jag skulle avvakta hemma då jag inte hade några värkar och det hade kommit såpass lite vatten. Däremot bokade hon in mig för en undersökning dagen efter vid 13 och sa att jag skulle lägga en handduk mellan benen och försöka sova lite. Handduken blev genomblöt under natten, vilket var ett tecken på att det verkligen var fostervatten som sipprade ut och runt 22-22:30 så var det lite blodstrimmor på pappret när jag torkade mig. Ringde då in men eftersom jag fortfarande inte hade några värkar skulle jag få sova hemma och komma in på min tid dagen efter. Det blev dock väldigt dåligt med sömn då värkarna började strax efter 23 och kom med 10 minuters mellanrum. För glesa för att kunna åka in men tillräckligt tätt för att hålla mig vaken hela natten.
Runt 10 på morgonen den 12 december väckte jag A och vi gick upp tillsammans. Jag kunde inte sova och ville försöka få tiden att gå. A gjorde en smörgås till mig, som jag inte kunde få ner pga. värkarna och sen väntade vi in tiden tills vi kunde börja åka. Lade även fram min väska och M's väska, var övertygad om att jag inte skulle komma hem utan bebis. Av någon anledning blev vi lite sena, typiskt oss, och fick vänta rätt länge på att någon skulle ta emot oss. När det väl var vår tur så fick vi komma in i ett rum där de kopplade upp mig och bebis till en maskin som mätte mina värkar och bebisens hjärtljud i ungefär 20 minuter. Kommer ihåg att man kunde se strax innan en värk var på väg för siffrorna ökade då, vilket var så jobbigt! Ville helst inte vara förberedd och veta att en värk var på väg haha. Barnmorskan frågade mig även om hur värkarna varit hittills och sa att vi förmodligen skulle få åka hem igen eftersom de var så glesa. Jag kände mig verkligen så hopplös då, det gjorde redan ont vid varje värk och skulle jag då hem och vänta ännu längre?
När de 20 minuterna hade gått kom barnmorskan tillbaks och kollade på frekvensen. Hon konstaterade då att värkarna blivit lite tätare, tror det var 6 minuter emellan och ibland till och med 3-4 minuter. Efter detta fick vi vänta ytterligare en stund (en evighet enligt mig!) innan de ropade in oss i ett rum där de undersökte ifall det fanns fostervatten kvar. Det gjorde så fruktansvärt ont, att ligga där i gynstolen och försöka slappna av med värkarna samtidigt som de skulle öppna och kolla hur det såg ut. Gynekologen kunde dock inte se något, då hon sa att hon endast såg håret på bebisen. Både jag och A tänkte att det borde innebära att bebisen var på väg ut? När hon skulle ta ut verktygen hon kollade med så gjorde det verkligen väldigt ont och A sa att han såg hur hon hade dragit med sig något långt och slemmigt. Jag funderar på om det kan varit slemproppen för efter den där undersökningen så började värkarna bli ännu mer kraftiga. De sa till oss att vi kanske skulle få åka hem iallafall men först skulle vi få prata en barnmorska som fanns på neonatalavdelningen, vilket låg långt på andra sidan av sjukhuset. Så vi gick snällt dit i min takt, fick stanna flera gånger på vägen just för att värkarna kändes så extremt emellanåt. När vi kom till rätt avdelning ringde vi på och möttes till slut av vår barnmorska, varpå hon tog in oss i ett rum som senare skulle vara samma rum där M föddes. Nu tror jag klockan var någonstans runt 15-tiden. Jag är tacksam över att vi fick träffa just den här barnmorskan då hon var så lugn och kändes så trygg. Hon ville prata lite först och ville att jag skulle berätta om allt som hänt sen mitt vatten gått fram tills nuläget. Jag berättade så gott det gick men kände hur värkarna gjorde mer ont nu och kunde inte riktigt koncentrera mig eller ens sitta still när de höll på. Vid något tillfälle skulle hon iväg och jag har ett svagt minne av att hon bett A hålla koll på tiden mellan värkarna och på hur jag verkade ta dem. När hon kom tillbaks så konstaterade både hon och A att de nu var täta och att de blivit starkare. Då sa hon till mig att lägga mig ner på sängen som fanns där och sen blev jag uppkopplad till en maskin där. Minns inte när det skedde men någon gång så hade jag även fått byta om till deras rock. 
Nu gick det rätt fort, jag minns att jag frågade om man kunde få lustgas och hon kopplade upp det direkt till mig, förklarade hur man använde den och sen blev den min bästa vän haha! Barnmorskan sa att jag skulle säga till om jag ville ha högre dos men det räckte så som vi började med. Kände till och med hur det var rätt starkt då jag fick ta små pauser eftersom det ibland kändes som att jag blev så hög så jag skulle tuppa av. Vet att A försökte klappa på mig och hålla min hand men när jag väl får så väldigt ont så vill jag absolut inte att någon ska röra på mig så halvskrek på honom att han inte fick röra mig. Bad om ursäkt direkt efteråt och försökte förklara att det gjorde väldigt ont så det var därför jag höjt rösten.
Har inte alls någon koll på tiden nu men minns att barnmorskorna till slut sa att det var dags att krysta. Krystade 2-3 gånger och sen sa ena barnmorskan att jag skulle andas igenom nästkommande värk. Har ett svagt minne av att de kan ha sagt något till A och han berättade efteråt att han sett huvudet. Tror jag fick krystat en eller två gånger till efter det och sen kom vår fina dotter ut! Sån overklig känsla och helt ofattbart! A började gråta och jag tror inte riktigt att jag fattat att hon var ute. Det enda jag tänkte just då var dock att det var en lättnad att M skrek nästan direkt efter att hon kommit ut. Hon fick komma upp på mitt bröst med en handduk filt runt sig och hon började direkt dra sig mot bröstvårtan. Väl framme hittade hon greppet och allt gick verkligen bra med amningen sen första sekund. Så duktig, vår lilla tjej!
Fick krystat ut moderkakan strax därpå och de fick sy några stygn som jag inte kände något av. Tror det var 2 ytliga och 1 lite djupare, minns inte exakt och det är heller inget jag haft några som helst problem med efteråt utan det har läkt ihop sig fint.
De kom in med smörgåsfika och lite äpplejuice men jag hade knappt någon aptit så A fick äta upp smörgåsarna. De ville även att jag skulle försöka gå på toaletten så gick dit medan barnmorskan tog M och mätte samt vägde henne. Sedan gav hon A vår dotter och när jag kom ut möttes jag av att han höll henne, så himla fint och lite komiskt med då man såg hur stel han var haha.
Vi fick ligga kvar en stund innan en läkare skulle komma och kika på henne och efter det skulle vi få komma till ett rum på BB. När läkaren kom så sov dock M och till slut blev vi körda till BB iallafall och läkarundersökningen fick ske senare. Det blev en del undersökningar och barnmorskorna kom in tätt som tätt och kollade framförallt amningen. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville hem i lugn och ro med vår bebis! Kommer även ihåg att jag knappt gick upp ur sängen heller, A fick hämta mat till mig i rummet istället. Vågade knappt röra mig någonstans med lilla M men sista dagen vi var där så gick jag ut tillsammans med M och A så vi kunde få i oss lite frukost. Vi låg på BB i 3 nätter sammanlagt, fick åka hem strax efter 13 har jag för mig.
Tiden har gått så fort sen dess, nu ligger M här bredvid mig och sover ännu. 14 månader igår och snart kommer lillasyster. 75% har gått av graviditeten ungefär. Längtar mycket!

Vecka 38

Oj, vad tiden har runnit iväg! (Ändå inte)
Meningen med bloggen var att skriva om graviditeten först och främst, för att ha något att blicka tillbaks till. Så blev det inte.. Har liksom förträngt det!

Vad har hänt under den här tiden då? En himla massa tycker jag! Tänker att jag sammanställer ett inlägg senare om både graviditeten och lite annat från de här månaderna som har gått, men nu behöver jag vila mig inför dagens dejt med min fina Alexandra. Lär vara helt slut annars!